Gud kom till mig i rummet

Det var ganska dramatiskt när jag blev frälst. Jag hade funderat mycket över mitt liv och dess mening. Min mamma och pappa tog mig med till kyrkan både lördagar och söndagar varje vecka, och jag kände mig ganska fullmatad med allt som sades och gjordes på de här mötena, och jag minns att jag tänkte hur meningslöst det var att gå på gudstjänst om det egentligen var så att Gud trots allt inte finns, om allt bara var en bluff. Samtidigt var det som att jag ändå trodde på Gud, men inte fullt ut och jag kände mig väldigt osäker och jag tvivlade.

Jag var hos min mormor en dag och jag skulle sova där över natten. Mormor, som var världens underbaraste och som också var den som jag kände att jag kunde prata med om Gud, satt just den här kvällen och såg en serie på tv som hon följde. Jag var tretton år, tror jag. Jag ville vara med och titta jag med, och det fick jag, fast mormor sa att jag nog skulle tycka att det var lite läskigt, och att det var bättre om jag gick och lade mig, men jag tittade en stund i alla fall. Naturligtvis hade mormor helt rätt, det blev så läskigt att jag inte klarade av att titta. Jag gick och lade mig, men det var väldigt, väldigt svårt att somna den där kvällen. Det kändes liksom inte bra. Jag var nog lite rädd, och jag hade dåligt samvete för att jag tittade på den där tv-serien, fast mormor inte tyckte att jag skulle göra det. Och så var jag ledsen.

När det känns så där hemskt och jobbigt inuti en, är det en bra idé att ropa till Gud och be om hjälp. Jag gjorde nämligen det och det hände ett under. Gud kom till mig där i rummet. Jag vet att han var där. Det här är trettio år sen nu, men jag glömmer det aldrig. Han var där. Jag såg honom inte, men jag kände. Det var en närvaro så stark att jag bara grät och grät och jag tog emot den frälsning som bara Gud kan ge genom Jesus Kristus. Det var inte längre mörkt och ångestfyllt i mitt hjärta, utan det var ljust och fullt av frid, och så tryggt. Jag kände det som att jag hade kommit hem.

Som sagt, det har gått trettio år, och jag känner det fortfarande som att jag är hemma. Jag kommer aldrig någonsin lämna Gud, och jag vet att han aldrig någonsin lämnar mig.
loggafot15 Anna